Dirt&Love

Då kom jag in på ett samtalsämne. Vad som är en kristen och synen på Gud och lite vad det innebär att troende eller frälst. Det var lite jobbigt att höra. För min bild av Gud och det förhållnings sätt jag har/hade, var så fel. Det kanske jag visste innerst inne men det hade jag valt att ignorera. Efter samtalet kändes det som jag måste göra ett definitivt beslut. Hur ska jag ha det? Antingen så lämnar jag kyrkan och det kristna bakom mig och leva vidare mitt liv. Eller så accepterar jag Gud och släpper in honom i mitt liv till fullo. Det finns inget annat. Jag kan inte gå in i ett kyrkorum igen och be eller delta på något annat vis. Inte nu när jag vet innebörden av att vara kristen. Att göra det vore att hyckla. Ska jag göra det så måste jag vara kristen på riktigt och fullt ut. Jag kan inte stå där och delta med halva hjärtat. 

För en utomstående så kanske det är ett lätt val. Det är ju alltid lättare att gå den breda vägen speciellt om man redan vandrar på den. Det hade vart ett lätt val för mig också för minde en ett år sedan. Men så är det inte för mig längre. Jag har fått en starkare och starkare känsla att det är rätt. I söndags var den känslan oerhört påtaglig.  Det är svårt att förklara men när jag stod där på golvet i församlingens sal. Då fylldes jag en väldigt stark, varm och positiv känsla. Det var som något rörde vid alla delar av min kropp inifrån. Det låter lite konstigt men det var så det kändes. Jag skulle kunna fortsätta med mer eller mindre flumiga beskrivningar men avstår från detta just nu. Dels för att jag har svårt att formulera dom känslor som rusade genom kroppen dels för att jag börjar bli trött.

Att välja den smala vägen det innebär ju så mycket. I så fall skulle jag få ändra mitt sätt att leva osv. Det är inte helt lätt det där. Snart måste jag veta hur jag ska ha det i framtiden. 

      

                                      

                              Inget värt att ha kommer lätt.